HUR
MENINGSSKILJAKTIGHETERNA MELLAN OSS OCH SUKP:s LEDNING UPPKOMMIT OCH
UTVECKLATS
Kommentar (1) till SUKP:s Centralkommittés
öppna brev
av redaktionerna för Folkets Dagblad och Röda Fanan Den 6
september 1963
För över en månad sedan publicerade Sovjetunionens Kommunistiska
partis Centralkommitté sitt öppna brev av den 14 juli till
partiorganisationerna och alla kommunister i Sovjetunionen. Detta öppna
brev och de åtgärder, som SUKP:s ledning vidtagit efter dess
publicering, har drivit förhållandet mellan Kina och Sovjetunionen
till splittringens rand och fört meningsskiljaktigheterna inom
den internationella kommunistiska rörelsen in i ett nytt stadium
där de är allvarligare än någonsin förr.
Nu har Moskva, Washington, Belgrad och New Delhi förenats
till en kärleksmåltid, och sovjetpressen kör en ändlös
sortering av fantastiska historier och teorier som angriper Kina. SUKP:s
ledning har allierat sig med den amerikanska imperialismen, de indiska
reaktionärerna och Titos renegatklick mot det socialistiska Kina
och mot alla marxist-leninistiska partier i öppet förräderi
mot marxismen-leninismen och den proletära internationalismen,
i ohöljd strid mot 1957 års Deklaration och 1960 års
Uttalande och skändligt kränkande det kinesisk-sovjetiska
avtalet om vänskap, förbund och ömsesidigt stöd.
De nuvarande meningsskiljaktigheterna inom den internationella
kommunistiska rörelsen och mellan de kinesiska och sovjetiska partierna
omfattar en hel rad av viktiga principfrågor. I sitt brev av den
14 juni till SUKP:s Centralkommitté diskuterade KKP:s Centralkommitté
systematiskt och utförligt det väsentliga i dessa meningsskiljaktigheter.
Den framhöll, att de nuvarande meningsskiljaktigheterna inom de
kinesiska och sovjetiska partierna i grund och botten omfattar frågorna
om huruvida man ska eller inte ska acceptera de revolutionära principerna
i 1957 års Deklaration och 1960 års Uttalande, om huruvida
man ska eller inte ska acceptera marxismen-leninismen och den proletära
internationalismen, huruvida det finns eller inte finns behov av revolution,
huruvida man ska eller inte ska bekämpa imperialismen, och huruvida
enhet är önskvärd inom det socialistiska lägret
och den internationella kommunistiska rörel sen eller inte.
Hur har meningsskiljaktigheterna inom den internationella
kommunistiska rörelsen och mellan SUKP:s ledning och oss uppstått?
Och hur
kommer det sig att de växt till nuvarande allvarliga dimensioner?
Alla vill ha svar på dessa frågor.
I vår artikel "Varifrån kommer meningsskiljaktigheterna"[1]
(Införd i boken Några av Leninismens viktigaste problem
i världen av i dag[2]
och först publicerad i Folkets Dagblad, Peking den 27 februari
1963) gav vi en allmän översikt av hur meningsskiljaktigheterna
inom den internationella kommunistiska rörelsen uppstått.
Vi avstod mycket medvetet från att dra fram vissa fakta i denna
sak, särskilt vissa fakta som berör SUKP:s ledning, och lämnade
SUKP:s ledning utrymme att vända på, trots att vi var redo
att, om så var nödvändigt, ge en mera fullständig
bild av förhållandena och diskutera ut vad som var rätt
och orätt. Nu, sedan SUKP:s Centralkommittés öppna
brev serverat en mängd lögner om meningsskiljaktigheternas
ursprung och utveckling och fullständigt vanställt fakta,
har det blivit nödvändigt för oss att framlägga
vissa fakta för att förklara sakerna mera i detalj.
SUKP:s Centralkommitté vågar inte i sitt
öppna brev lägga fram sanningen för sina partimedlemmar
och folkmassorna. I stället för att, som kommunister bör
göra, öppet lägga papperen på bordet och visa respekt
för fakta, tar SUKP:s ledning sin tillflykt till de borgerliga
politikernas sedvanliga metoder. De vanställer fakta och blandar
ihop sanning och lögn i ett energiskt försök att lägga
skulden för meningsskiljaktigheternas uppkomst och tillväxt
på Kinas kommunistiska parti. Lenin sade en gång: "Arlighet
i .politiken är en följd av styrka, och hyckleri - en följd
av svaghet"[3].
Arlighet och respekt för fakta karakteriserar marxist-leninisters
hållning. Endast de som förfallit politiskt är beroende
av att berätta lögner för att kunna dra sig fram.
Fakta är mycket vältaliga. Fakta är
de bästa vittnena. Låt oss se på fakta.
Meningsskiljaktigheterna började med SUKP:s 20:e kongress
"Det krävs mer än en kall dag för
att isen på floden ska lägga sig tre fot tjock", säger
ett gammalt ordstäv. De nuvarande meningsskiljaktigheterna inom
den kommunistiska rörelsen är naturligtvis inte av alldeles
färskt datum.
SUKP:s Centralkommittés öppna brev sprider
föreställningen att meningsskiljaktigheterna inom den internationella
kommunistiska rörelsen började med tre artiklar, som vi publicerade
i april 1960 under titeln "Leve leninismen!" Detta är
en stor osanning.
Vad är sanningen?
Sanningen är att hela raden av meningsskiljaktigheter
i den internationella kommunistiska rörelsen började för
över sju år sedan.
De började, för att vara exakt, med SUKP:s
20:e kongress år 1956.
Vid SUKP:s 20:e kongress tog SUKP:s ledning första
steget på revisionismens väg. Från 20:e kongressen
och till i dag har SUKP:s lednings revisionistiska linje genomgått
en process under vilken den uppkommit, formats, växt och systematiserats.
Och genom en småningom skeende process har också människor
kommit till större och djupare insikt om SUKP-ledningens revisionistiska
linje.
Redan från början ansåg vi att ett
antal åsikter, som framlades vid 20:e kongressen rörande
den samtida internationella kampen och den internationella kommunistiska
rörelsen var felaktiga och stred mot marxismen-leninismen. Särskilt
det fullständiga förkastandet av Stalin, som skedde under
förevändning att man "bekämpade personkulten"
samt tesen om fredlig övergång till socialismen på
"parlamentarisk väg" är grova principiella fel.
Kritiken mot Stalin vid SUKP:s 20:e kongress var felaktig
både principiellt och vad metoden beträffar.
Stalin var en stor marxist-leninist, en stor proletär
revolutionär. I trettio år efter Lenins död var Stalin
SUKP:s och sovjetregeringens främste ledare såväl som
den erkände ledaren för den internationella kommunistiska
rörelsen och en världsrevolutionens fana. Stalin begick under
sin livstid en del allvarliga misstag, men jämförda med hans
stora och förtjänstfulla handlingar kommer hans misstag först
i andra rummet.
Stalin inlade stora förtjänster om Sovjetunionens
och den internationella kommunistiska rörelsens utveckling. I artikeln
"Om de historiska erfarenheterna av proletariatets diktatur",
som publicerades i april 1956, sade vi:
Efter Lenins död tillämpade och utvecklade
Stalin, i sin egenskap av partiets och statens främste ledare,
marxismen-leninismen på ett skapande sätt. Stalin gav uttryck
åt folkets vilja och strävanden och bevisade sig vara en
framstående marxist-leninistisk kämpe i kampen för
det leninska arvets försvar mot dess fiender - trotskisterna,
zinovjeviterna och andra agenter för bourgeoisin. Stalin vann
sovjetfolkets stöd och spelade en viktig roll i historien framför
allt därför, att han, tillsammans med andra av Sovjetunionens
kommunistiska partis ledare, försvarade Lenins linje om Sovjetunionens
industrialisering och jordbrukets kollektivisering. Genom att följa
denna linje åvägabringade Sovjetunionens kommunistiska
parti socialismens seger i Sovjetunionen och skapade betingelserna
för Sovjetunionens seger i kriget mot Hitler. Dessa sovjetfolkets
segrar stod helt i samklang med den internationella arbetarklassens
och hela den progressiva mänsklighetens intressen. Det var därför
naturligt att Stalins namn hölls högt i ära över
hela världen[4].
Det var nödvändigt att kritisera Stalins
misstag. Men i sin hemliga rapport vid 20:e kongressen förkastade
kamrat Chrusjtjov Stalin helt och hållet och tog därmed heder
och ära av proletariatets diktatur, tog heder och ära av det
socialistiska systemet, av det stora SUKP, det stora Sovjetunionen och
den internationella kommunistiska rörelsen. I stället för
att använda ett revolutionärt proletärt partis metod
med kritik och självkritik i syfte att göra en uppriktig och
allvarlig analys och summering av de historiska erfarenheterna av proletariatets
diktatur, behandlade han Stalin som en fiende och lade skulden för
alla misstag på Stalin allena.
Chrusjtjov berättade, demagogiskt och ondsint,
en mängd lögner i sin hemliga rapport och kastade omkring
sig anklagelser om att Stalin "led av förföljelsemani",
hängav sig åt "brutalt godtycke", slog in på
"massrepressaliernas och terrorns väg", "kände
landet och dess jordbruk endast från filmer" och "planlade
krigsoperationerna på en jordglob". Han påstod vidare,
att Stalins ledning "blev ett allvarligt hinder på den socialistiska
utvecklingens väg" osv, osv. Han frånkände Stalin
alla förtjänster, trots att det var denne som ledde sovjetfolket
i dess beslutsamma kamp mot yttre och inre fiender och till de stora
resultat det vunnit i den socialistiska omvandlingen och det socialistiska
uppbygget, som ledde sovjetfolket i försvaret och befästandet
av det första socialistiska landet i världen och till den
ärofulla segern i det antifascistiska kriget och som försvarade
och utvecklade marxismen-leninismen.
Genom att vid SUKP:s 20:e kongress helt och hållet
förkasta Stalin förkastade Chrusjtjov faktiskt också
proletariatets diktatur och marxismen-leninismens grundläggande
teorier, som Stalin försvarade och utvecklade. Det var vid denna
kongress som Chrusjtjov i sitt slutord började förkasta marxismen-leninismen
i ett antal principfrågor.
I sin rapport vid 20:e kongressen framlade Chrusjtjov,
under förevändning att "radikala förändringar"
skett i världsläget, tesen om den "fredliga övergången".
Han sade, att oktoberrevolutionens väg var "den enda riktiga
vägen under då rådande historiska förhållanden",
men att det, eftersom läget förändrats, blivit möjligt
att verkställa övergången från kapitalism till
socialism "på den parlamentariska vägen". Huvudinnehållet
i denna felaktiga tes är en klar revision av marxismen-leninismens
läror om staten och revolutionens väg såsom allmängiltig.
Under samma förevändning, att "radikala
förändringar" ägt rum i världsläget, ifrågasatte
Chrusjtjov i sin rapport också giltigheten i Lenins läror
om imperialismen och om krig och fred och förfalskade i verkligheten
Lenins läror.
Chrusjtjov framställde den amerikanska regeringen
och dess främste man såsom människor som står
krigets krafter emot och inte såsom representanter för de
imperialistiska krigskrafterna. Han sade "...de som förordar
att viktiga frågor skall lösas medelst krig innehar fortfarande
starka positioner där (i Förenta staterna) och ...de fortsätter
att utöva starkt tryck på presidenten och administrationen".
Han fortsatte med att säga att imperialisterna börjat erkänna
att styrkepolitiken misslyckats och att "symptom på en viss
tillnyktring framträder" bland dem. Detta var detsamma som
att säga, att det var möjligt för den amerikanska regering
en och dess huvudman att inte företräda det amerikanska monopolkapitalets
intressen och att överge sin krigs- och aggressionspolitik och
att de blivit krafter som försvarade freden.
Chrusjtjov deklarerade: "Vi vill vara vänner
med Förenta staterna och samarbeta med dem för fred och internationell
trygghet och även på de ekonomiska och kulturella områdena".
Denna felaktiga åsikt utvecklades sedan till linjen om "sovjetiskt-amerikanskt
samarbete för världsproblemens lösning".
Chrusjtjov vanställde Lenins riktiga princip
för fredlig samlevnad mellan länder med skilda samhällssystem
och förklarade, att fredlig samlevnad var Sovjetunionens "allmänna
linje för utrikespolitiken". Detta var liktydigt med att ur
den allmänna linjen för de socialistiska ländernas utrikespolitik
utesluta deras ömsesidiga bistånd och samarbete likaväl
som deras bistånd till den revolutionära kamp som de förtryckta
folken och nationerna för, eller, att göra allt detta underordnat
den så kallade "fredliga samlevnadens" politik.
De frågor som SUKP:s ledning tog upp vid 20:e
kongressen, och särskilt frågan om Stalin och den "fredliga
övergången", hör ingalunda rätt och slätt
till SUKP:s inre angelägenheter. De är högviktiga frågor
av gemensamt intresse för samtliga broderpartier. Utan att alls
i förväg överlägga med broderpartierna, drog SUKP:s
ledning godtyckliga slutsatser. Den tvingade broderpartierna att acceptera
ett fullbordat faktum och blandade sig, under förevändning
att "bekämpa personkulten", plumpt i broderpartiernas
och broderländernas inre angelägenheter och möblerade
om i deras ledningar och drev på detta sätt in sin sekteristiska
och splittrande politik i den internationella kommunistiska rörelsen.
Den utveckling som därefter ägt rum visar
med växande klarhet att SUKP-ledarnas revisionism av och förräderi
mot marxismen-leninismen växt fram ur de ovannämnda misstagen.
KKP har alltid haft en i princip skiljaktig mening
om SUKP:s 20:e kongress, och de ledande kamraterna inom SUKP är
väl medvetna härom. Detta till trots påstår SUKP:s
Centralkommittés öppna brev att Kinas kommunistiska parti
tidigare gav 20:e kongressen sitt odelade stöd, att vi gjort en
"helomvändning" i vår värdering av 20:e kongressen
och att vår ståndpunkt är full av "vacklan och
tvekan" och är 'falsk'.
Det är omöjligt för SUKP:s ledning
att skymma hela himlen med en hand. Låt fakta tala för sig
själva.
Vid många tillfällen i interna diskussioner
efter SUKP:s 20:e kongress har ledande kamrater ur KKP: s Centralkommitté
högtidligen kritiserat SUKP-ledningens misstag.
I april 1956, mindre än två månader
efter 20:e kongressen framlade kamrat Mao Tsetung, i samtal både
med kamrat Mikojan, medlem av SUKP:s Centralkommittés presidium,
och med sovjetambassadören i Kina, våra åsikter i frågan
om Stalin. Han underströk att Stalins "förtjänster
uppvägde hans fel" och att det var nödvändigt att
"företa en konkret analys" och "en allomfattande
värdering" av Stalin.
Den 23 oktober 1956, då kamrat Mao Tsetung
tog emot sovjetambassadören i Kina, framhöll han att "Stalin
förtjänar att kritiseras, men vi är inte överens
med kritikmetoderna, och det finns också en del andra saker, som
vi inte är överens med".
Den 30 november 1956, framhöll kamrat
Mao Tsetung då han mottog sovjetambassadören i Kina, ånyo
att den grundläggande politiken och linjen under den tid då
Stalin var vid makten var riktiga och att metoder som används mot
fiender inte får användas mot de egna kamraterna.
Både en ledande medlem av centralkommittén,
i sitt samtal med SUKP-ledare i oktober 1956, och kamrat Chou En-lai
i sina samtal den 1 oktober 1956 med SUKP:s delegation till KKP:s 8:e
kongress och den 18 januari 1957 med ledare för SUKP har också
framfört våra åsikter i frågan om Stalin. Bägge
har därvid kritiserat SUKP-ledarnas misstag såsom framför
allt bestående i "en fullständig brist på grundlig
analys", av Stalin, "brist på självkritik"
och "underlåtenhet att i förväg överlägga
med broderpartierna".
I interna diskussioner med kamrater från
SUKP har ledande kamrater ur KKP:s Centralkommitté också
förklarat vari vi skiljer oss från dem i frågan om
den fredliga övergången. Dessutom överlämnade KKP:s
Centralkommitté i november 1957 till SUKP:s Centralkommitté
en skriven "redogörelse för våra åsikter
i frågan om den fredliga övergången", som utförligt
och klart framlade KKP:s åsikt.
I sina många interna diskussioner med
kamrater från SUKP har ledande kamrater ur KKP:s Centralkommitté
också systematiskt redogjort för våra åsikter
om det internationella läget och den internationella kommunistiska
rörelsens strategi med direkt hänvisning till SUKP:s 20:e
kongress' misstag.
Detta är de enkla fakta. Hur ska SUKP-ledningen
kunna utplåna dem genom oblygt ljugande?
SUKP:s Centralkommitté, som försöker
att dölja dessa viktiga fakta, citerar i sitt öppna brev lösryckta
satser ur offentliga uttalanden av kamraterna Mao Tsetung, Teng Hsiao-ping
och en ledande medlem av Centralkommittén för att visa att
Kinas kommunistiska parti vid en tid helt ställde sig bakom SUKP:s
20:e kongress. Detta är fruktlöst.
Faktum är att Kinas kommunistiska parti aldrig
och ingenstädes helt ställt sig bakom SUKP:s 20:e kongress,
förklarat sig överens med det fullständiga utdömandet
av Stalin eller anslutit sig till åsikten om fredlig övergång
till socialismen på den "parlamentariska vägen".
Inte långt efter SUKP:s 20:e kongress publicerade
vi den 5 april 1956 "Om de historiska erfarenheterna av proletariatets
diktatur" och därefter, den 29 december 1956, "Mera om
de historiska erfarenheterna av proletariatets diktatur". Dessa
bägge artiklar företog, samtidigt som de tillbakavisade imperialisternas
och reaktionärernas antikommunistiska förtal, en grundlig
analys av Stalins liv, bekräftade allmängiltigheten i Oktoberrevolutionens
väg, summerade de historiska erfarenheterna av proletariatets diktatur
och kritiserade taktfullt men otvetydigt 20:e kongressens felaktiga
påståenden. Är inte detta ett vittbekant faktum?
Kinas kommunistiska parti har efter SUKP:s 20:e kongress
fortsatt att ställa ut Stalins porträtt tillsammans med porträtten
av de andra stora revolutionära ledarna, Marx, Engels och Lenin.
Ar inte även detta ett vittbekant faktum?
Det bör naturligtvis sägas att vi på
den tiden, för att bevara enheten mot fienden och av hänsyn
till den svåra ställning i vilken SUKP-ledarna då befann
sig, avstod från öppen kritik mot 20:e kongressens misstag,
därför att imperialisterna och reaktionärerna i alla
länder utnyttjade dessa misstag och utvecklade en ursinnig verksamhet
mot Sovjetunionen, mot kommunismen och mot folken, och även därför
att SUKP-ledarna då ännu inte avlägsnat sig så
långt från marxismen-leninismen som de senare gjort. Vid
den rätta tiden hoppades vi innerligt att SUKP-ledarna skulle rätta
sina misstag. Följaktligen försökte vi alltid att söka
fram positiva aspekter och gav dem i offentliga sammanhang allt stöd
som var lämpligt och nödvändigt.
Men även härunder klargjorde ledande kamrater
ur KKP:s Centralkommitté vår ståndpunkt till SUKP:s
20:e kongress genom att i sina offentliga tal framhäva positiva
lärdomar och principer.
SUKP:s Centralkommittés öppna brev gör
gällande att den politiska rapporten vid KKP:s 8:e kongress helt
anslöt sig till SUKP:s 20:e kongress. Men det var just denna rapport
som talade om den kinesiska revolutionens lärdomar och förklarade
att den "fredliga övergångens" väg var felaktig
och ogenomförbar.
SUKP: s Centralkommitté gör i sitt öppna
brev gällande att kamrat Teng Hsiao-ping i sin rapport till KKP:s
8:e kongress, om revideringen av partistadgarna, helt anslöt sig
till "kampen mot personkulten". Men det var just vid denna
kongress som kamrat Teng Hsiao-ping ganska utförligt diskuterade
den demokratiska centralismen i partiet och förhållandena
mellan ledare och massor samt redogjorde för vårt partis
konsekventa och riktiga arbetsstil och sålunda i själva verket
kritiserade 20:e kongressens misstag beträffande "bekämpandet
av personkulten".
Ligger det något felaktigt i det sätt varpå
vi handlat? Har vi inte, genom att stå fast i princip och slå
vakt om enheten, gjort exakt vad ett marxist-leninistiskt parti bör
göra?
Hur kan den konsekvent riktiga ställning som
Kinas kommunistiska parti intagit till 20:e kongressen beskrivas såsom
"full av vacklan och tvekan", såsom "falsk"
och sägas representera en "helomvändning"?
SUKP:s Centralkommitté trodde kanske, då
den framställde dessa anklagelser mot oss, att den kunde förneka
den kritik vi framfört emedan denna var känd endast av ett
fåtal av SUKP: s ledare, och att den kunde använda avsiktliga
osanningar till att vilseleda de stora massorna av SUKP:s medlemmar
och sovjetfolket. Men bevisar inte detta dess egen falskhet?
De allvarliga följderna av SUKP:s 20:e kongress
SUKP:s Centralkommittés öppna brev förkunnar
högljutt att SUKP:s 20:e kongress givit "underbara" och
"storslagna resultat".
Men historien kan man inte förändra. De,
som inte lider av ett allt för kort minne, påminner sig att
20:e kongressen, genom sina misstag, inte åstadkom "underbara"
och "storslagna resultat" utan en diskreditering av Sovjetunionen,
av proletariatets diktatur och av socialismen och kommunismen och med
ytterligt svåra följder för den internationella kommunistiska
rörelsen gav imperialisterna, reaktionärerna och kommunismens
övriga fiender ett tillfälle.
Efter kongressen piskade imperialisterna och reaktionärerna
allestädees, svällande av övermod, upp en världsomsvepande
tidvattenvåg mot Sovjetunionen, kommunismen och folken. De amerikanska
imperialisterna såg i SUKP-ledningens med alla krafter företagna
attack mot Stalin något som "mer än någonsin passade
våra syften"[5]
och talade öppet om att använda Chrusjtjovs hemliga rapport
såsom ett "vapen till att förstöra den kommunistiska
rörelsens prestige och inflytande"[6]
och de tog tillfället att förorda en "fredlig omvandling"
i Sovjetunionen.[7]
Titoisterna blev synnerligen aggressiva. Stoltserande
med sin reaktionära paroll om "anti-stalinism" gick de
till ursinniga angrepp mot proletariatets diktatur och det socialistiska
systemet. De förklarade, att SUKP:s 20:e kongress "skapat
element tillräckligt" för den "nya kurs", som
Jugoslavien inlett och att "frågan är nu huruvida denna
kurs ska vinna eller stalinismens kurs ska vinna på nytt"[8].
Trotskisterna, dessa fiender till kommunismen, som
befunnit sig i förtvivlad knipa, återupptog en febril verksamhet.
I sitt "Manifest till arbetarna och folken i hela världen"
sade den så kallade Fjärde internationalen: "I dag,
när ledarna i Kreml själva erkänner Stalins förbrytelser,
medger de underförstått, att den outtröttliga kamp,
som förts. . .av den trotskistiska världsrörelsen mot
arbetarstatens degeneration, var fullt berättigad".
Den 20:e kongressens misstag skapade stor ideologisk
förvirring inom den internationella kommunistiska rörelsen
och åstadkom att den översvämmades av revisionistiska
idéer. Tillsammans med imperialisterna, reaktionärerna och
Tito-klicken gick kommunismens renegater i många länder till
angrepp mot marxismen-leninismen och den internationella kommunistiska
rörelsen.
Mest påfallande bland de händelser som
ägde rum under denna period var episoden i de sovjetisk-polska
relationerna och den kontrarevolutionära revolten i Ungern. Dessa
två händelser var av olika karaktär. Men SUKP:s ledning
begick grova fel i bägge fallen. Genom att föra fram trupper
i avsikt att betvinga de polska kamraterna gjorde de sig skyldiga till
stormaktschauvinism. Och i det kritiska ögonblick, då de
ungerska kontrarevolutionärerna ockuperat Budapest, hade de en
tid för avsikt att gå in för en kapitulationspolitik
och överlämna det socialistiska Ungern till kontrarevolutionärerna.
Dessa misstag av ledningen för SUKP stegrade
övermodet hos kommunismens alla fiender, skapade stora svårigheter
för många broderpartier och tillfogade den internationella
kommunistiska rörelsen stor skada.
I detta läge krävde Kinas kommunistiska
parti och andra broderpartier, som höll fast vid marxismen-leninismen,
mycket bestämt, att imperialisterna och reaktionens angrepp skulle
slås tillbaka och det socialistiska lägret och den internationella
kommunistiska rörelsen skyddas. Vi vidhöll att alla nödvändiga
åtgärder måste vidtas för att krossa den kontrarevolutionära
revolten i Ungern och vände oss bestämt emot att det socialistiska
Ungern skulle uppges. Vi höll på, att man vid behandlingen
av problem mellan broderpartier och broderländer skulle följa
riktiga principer och därmed stärka enheten inom det socialistiska
lägret, och vi vände oss bestämt emot stormaktschauvinismens
felaktiga metoder. På samma gång gjorde vi stora ansträngningar
att skydda SUKP:s anseende.
Då godtog SUKP:s ledare våra förslag
och utgav den 30 oktober 1956 sovjetregeringens "Deklaration om
grundvalarna för utveckling och ytterligare stärkande av vänskapen
och samarbetet mellan Sovjetunionen och andra socialistiska länder",
i vilken de granskade några av sina egna tidigare misstag i handhavandet
av förbindelserna med broderländerna. Den 1 november utgav
den kinesiska regeringen ett uttalande i vilket den understödde
sovjetregeringens deklaration.
Allt detta gjorde vi i den internationella kommunistiska
rörelsens intresse och i syfte att förmå ledarna för
SUKP att dra de riktiga lärdomarna och rätta sina misstag
i god tid samt inte halka längre bort från marxismen-leninismen.
De händelser som därefter följde visade emellertid att
ledarna för SUKP hyste agg emot oss och betraktade KKP och dess
fasthållande vid den proletära internationalismen som det
största hindret för sin felaktiga linje.
1957 års Moskvamöte med broderpartierna
1957 års möte med representanter för
de kommunistiska partierna och arbetarpartierna hölls i Moskva
sedan de kraftiga attacker avvärjts som imperialisterna och reaktionärerna
i olika länder riktat mot den internationella kommunistiska rörelsen.
SUKP:s Centralkommittés öppna brev säger,
att SUKP:s 20:e kongress spelade en "oerhört betydelsefull
roll" för utformandet av den internationella kommunistiska
rörelsens allmänna linje. Fakta visar raka motsatsen. Den
20:e kongressens felaktiga åsikter i många viktiga principfrågor
avvisades och korrigerades av 1957 års möte med broderpartierna.
Den välbekanta Deklarationen, som år 1957
antogs av Moskvamötet, summerade den internationella kommunistiska
rörelsens erfarenhet, angav de för alla kommunistiska partier
gemensamma uppgifterna, fastslog allmängiltigheten i Oktoberrevolutionens
väg, sammanfattade de allmänna lagar, som styr den socialistiska
revolutionen och det socialistiska uppbygget, och fastlade de principer,
som är vägledande för förhållandet mellan
broderpartier och broderländer. Den internationella kommunistiska
rörelsens gemensamma linje, som på detta sätt utarbetades
vid mötet, sammanfattar marxismen-leninismens revolutionära
principer och vänder sig emot de felaktiga och från marxismen-leninismen
avvikande åsikter, som framfördes vid 20:e kongressen. De
i Deklarationen fastlagda principer, som är vägledande för
förhållandet mellan broderpartier och broderländer,
är konkreta uttryck för den proletära internationalismens
princip och står i motsättning till SUKP-ledningens stormaktschauvinism
och sekterism.
KKP: s delegation, som leddes av kamrat Mao Tsetung,
utförde mycket arbete vid mötet. Å ena sidan höll
den utförliga rådplägningar med SUKP:s ledare och förde,
när så var nödvändigt och lämpligt, kamp emot
dem, för att hjälpa dem att rätta sina misstag. Å
andra sidan hade den upprepade meningsutbyten med ledarna för andra
broderpartier på det att ett gemensamt och för alla godtagbart
dokument skulle kunna utarbetas.
Det viktigaste tvisteämnet mellan oss och SUKP:s
delegation vid detta möte var övergången från
kapitalism till socialism. I sitt ursprungliga förslag till Deklaration
krävde SUKP:s ledning prompt att få med 20:e kongressens
felaktiga åsikter om den fredliga övergången. Detta
förslag sade inte ett ord om en icke-fredlig övergång
utan omnämnde endast fredlig övergång. Dessutom framställde
det den fredliga övergången såsom bestående i
att man "tryggar en majoritet i parlamentet och omformar parlamentet
från ett instrument för bourgeoisins diktatur till ett instrument
för en verklig folkets statsmakt". Det satte i verkligheten
den ""parlamentariska vägen", som Andra internationalens
opportunister förespråkade, i stället för Oktoberrevolutionens
väg och förfalskade den grundläggande marxist-leninistiska
teorin om staten och revolutionen.
Kinas kommunistiska parti bekämpade beslutsamt
de felaktiga åsikter, som det av SUKP:s ledning framlagda deklarationsförslaget
innehöll. Vi framförde våra meningar om två ytterligare
förslag, som SUKP:s Centralkommitte lade fram, och företog
ett betydande antal stora principiella ändringar, vilka vi framlade
såsom vårt eget reviderade förslag. På grundval
av detta reviderade förslag hölls därefter upprepade
diskussioner mellan de kinesiska och sovjetiska delegationerna innan
"SUKP:s och KKP:s gemensamma förslag till Deklaration"
underställdes de övriga broderpartiernas delegationer för
att de skulle säga sina meningar därom.
Såsom ett resultat av de gemensamma bemödandena
från KKP:s och andra broderpartiers delegationer antog mötet
slutligen 1957 års Deklaration i föreliggande version, som
jämförd med SUKP-ledningens första förslag innehåller
två stora förändringar i frågan om övergången
från kapitalism till socialism. För det första pekar
Deklarationen, samtidigt som den talar om möjligheten till en fredlig
övergång, också på den icke fredliga övergången
och framhåller: "Leninismen lär, att de härskande
klasserna inte avstår från sin makt frivilligt, vilket också
bekräftas av den historiska erfarenheten". För det andra,
samtidigt som Deklarationen talar om att erövra "en betryggande
majoritet i parlamentet" betonar den också nödvändigheten
att "utveckla en utomparlamentarisk masskamp, krossa de reaktionära
krafternas motstånd och skapa de nödvändiga förutsättningarna
för den socialistiska revolutionens fredliga genomförande".
Trots dessa förändringar var Deklarationens
formulering i fråga om övergången från kapitalism
till socialism alltjämt otillfredsställande. Vi gav slutligen
med oss på denna punkt men endast med hänsyn till SUKP-ledarnas
upprepade gånger framförda önskemål att formuleringen
skulle visa visst samband med den som gjordes av SUKP:s 20:e kongress.
Vi överlämnade emellertid till SUKP:s Centralkommitté
en redogörelse för våra åsikter i frågan
om den fredliga övergången, vari dessa utförligt och
klart förklarades. Redogörelsen betonar starkt följande:
I den internationella kommunistiska rörelsens
nuvarande läge är det ur taktisk synpunkt fördelaktigt
att hänvisa till önskan om en fredlig övergång.
Men det skulle vara olämpligt att överbetona möjligheten
till fredlig övergång.
De (proletariatet och det kommunistiska partiet)
måste vara beredda att vid varje tidpunkt slå tillbaka
kontrarevolutionära angrepp och att, i revolutionens kritiska
ögonblick, då arbetarklassen griper statsmakten, störta
bourgeoisin med väpnat våld om den tillgriper våld
för att undertrycka folkets revolution (allmänt talat är
det oundvikligt att bourgeoisin kommer att göra detta).
Att uppnå en majoritet i parlamentet är
inte detsamma som att krossa den gamla statsapparaten (huvudsakligen
de väpnade styrkorna) och upprätta en ny statsapparat (huvudsakligen
väpnade styrkor). Därest bourgeoisins militär-byråkratiska
statsapparat inte krossas, kommer en parlamentarisk majoritet för
proletariatet och dess pålitliga bundsförvanter antingen
att vara omöjlig. . .eller otillförlitlig... (Se Bilaga
I, sid 102 f.f.)
Som ett resultat av gemensamma ansträngningar
av KKP:s och andra broderpartiers delegationer korrigerade 1957 års
Deklaration också de felaktiga åsikter som SUKP-ledningen
framfört vid 20:e kongressen i sådana frågor som om
imperialismen och om krig och fred, och den tillfogade många viktiga
moment i ett antal principfrågor. De viktigaste tilläggen
var: tesen att den amerikanska imperialismen är världsreaktionens
centrum och en svuren fiende till folken; tesen att om imperialismen
skulle släppa lös ett världskrig, skulle den därmed
döma sig själv till förintelse; de allmänna lagarna
för den socialistiska revolutionen och det socialistiska uppbygget;
principen att förbinda marxismen-leninismens allmängiltiga
sanning med revolutionens och uppbyggets konkreta praktik i olika länder;
formuleringen om betydelsen av att tillämpa den dialektiska materialismen
i det praktiska arbetet; tesen att arbetarklassens erövring av
den politiska makten är revolutionens början och inte dess
avslutning; tesen att det kommer att ta en ganska lång tid att
avgöra frågan om vem som skall vinna - kapitalismen eller
socialismen; tesen att förekomsten av borgerligt inflytande är
en inre källa till revisionism, medan kapitulation för imperialistiska
påtryckningar är dess yttre källa, osv.
Samtidigt gjorde KKP:s delegation vissa nödvändiga
kompromisser. Förutom med formuleringen om den fredliga övergången,
var vi inte heller överens med hänvisningen till SUKP:s 20:e
kongress och föreslog ändringar. Men av hänsyn till den
svåra ställning i vilken SUKP:s ledning vid denna tid befann
sig, vidhöll vi emellertid inte ändringskraven.
Vem kunde ha föreställt sig, att de eftergifter
som vi gjorde av hänsyn till större intressen senare skulle
användas av SUKP:s ledning såsom en ursäkt för
att skärpa meningsskiljaktigheterna och skapa splittring inom den
internationella kommunistiska rörelsen?
SUKP: s Centralkommittés öppna brev likställer
beständigt resolutionen från SUKP:s 20:e kongress med 1957
års Deklaration och försöker därmed ersätta
den internationella kommunistiska rörelsens gemensamma linje med
20:e kongressens felaktiga linje. Vi har för länge sedan framhållit
och anser det nu nödvändigt att upprepa, att, enligt principen
att alla broderpartier är självständiga och jämlika,
har ingen rätt att av broderpartier kräva att de skall godtaga
resolutioner från ett partis kongress och inte heller någonting
annat, och att resolutioner från en partikongress, vilket parti
det än vara må, inte kan betraktas såsom den internationella
kommunistiska rörelsens allmänna linje och inte kan ha bindande
kraft för andra broderpartier. Endast marxismen-leninismen och
enhälligt antagna dokument utgör den gemensamma kodex, som
är bindande för oss och alla broderpartier.
Revisionismens tillväxt inom SUKP-ledningen
Efter Moskvamötet 1957, med dess enhälligt
antagna Deklaration, hoppades vi att SUKP:s ledning skulle följa
den i Deklarationen nedlagda linjen och rätta sina misstag. Vi
beklagar att vi måste säga att SUKP:s ledning, tvärtemot
vårt och alla andra marxist-leninistiska broderpartiers förväntan,
begick allt allvarligare brott emot Deklarationens revolutionära
principer och de principer som är vägledande för förhållandet
mellan broderpartier och broderländer och avlägsnade sig allt
längre från marxismen-leninismens och den proletära
internationalismens väg. Revisionismen inom SUKP:s ledning växte.
Denna utveckling skärpte meningsskiljaktigheterna i den internationella
kommunistiska rörelsen och förde den upp till ett nytt stadium.
Med fullständigt bortseende från den gemensamma
slutsatsen i 1957 års Deklaration, att den amerikanska imperialismen
är en fiende till all världens folk, sökte SUKP:s ledning
ivrigt att få till stånd samarbete med den amerikanska imperialismen
och få världsproblemen lösta av Sovjetunionens och Förenta
staternas främste ledare. Chrusjtjov prisade, särskilt vid
tiden för samtalen i Camp David i september 1959, Eisenhower i
högan sky, hälsade honom såsom en man som "åtnjuter
sitt folks fullständiga förtroende"[9]
och som "också liksom vi bekymrar sig om att trygga freden".[10]
Kamrater i SUKP gjorde dessutom energiskt reklam för den så
kallade "Camp David-andan", vars existens Eisenhower själv
förnekade, och gjorde gällande att den markerade "en
ny era i de internationella förhållandena"[11]
och en "vändpunkt i historien"[12].
I uttalanden av Chrusjtjov och i sovjetpressen förespråkade
sovjetledarna ivrigt, helt bortseende ifrån den revolutionära
linjen i 1957 års Deklaration, sin revisionistiska linje för
"fredlig samlevnad", "fredlig tävlan" och "fredlig
övergång". De lovprisade imperialisternas "visdom"
och "goda vilja", predikade att "en värld utan vapen,
utan arméer och utan krig" kunde förverkligas medan
större delen av jorden ännu styrdes och kontrollerades av
imperialismen[13]
och att allmän och fullständig avrustning kunde "inleda
en i ordets egentliga bemärkelse ny epok i Asiens, Afrikas och
Latinamerikas ekonomiska utveckling"[14],
osv, osv.
SUKP publicerade många böcker och artiklar
i vilka det förvanskade marxismen-leninismens grundläggande
teorier, berövade den deras revolutionära anda och propagerade
sina revisionistiska synpunkter i en hel rad av viktiga principfrågor
på filosofins och den politiska ekonomins, den socialistiska och
kommunistiska teorins, historiens, litteraturens och konstens områden.
SUKP:s ledning bemödade sig aktivt att tvinga
sina åsikter på de internationella demokratiska organisationerna
och att ändra deras riktiga linjer. Ett iögonfallande och
typiskt exempel härpå var de sovjetiska kamraternas uppträdande
vid det sammanträde som Fackliga världsfederationens generalråd
höll i Peking i juni 1960.
Helt utan hänsyn till de i 1957 års Deklaration
nedlagda principer, som är vägledande för förhållandet
mellan broderländer och broderpartier, och ivriga att ställa
sig in hos den amerikanska imperialismen hängav sig SUKP: s ledare
åt en otyglad verksamhet mot Kina. De betraktade Kinas kommunistiska
parti och dess fasthållande vid marxismen-leninismen såsom
ett hinder för sin revisionistiska linje. De trodde att de hade
löst sina inre problem och "stabiliserat" sin egen position
och därför kunde intensifiera sin politik att "vara vänliga
mot fiender och gå hårt fram med vänner".
År 1958 framförde SUKP:s ledning orimliga
krav, som avsåg att lägga Kina under sovjetisk militärkontroll.
Dessa orimliga krav avvisades beslutsamt och med rätta av den kinesiska
regeringen. Inte långt därefter, i juni 1959, bröt sovjetregeringen
ensidigt den överenskommelse om ny teknologi för det nationella
försvaret, som ingicks mellan Kina och Sovjetunionen i oktober
1957, och vägrade att förse Kina med en prototyp av en atombomb
och tekniska data beträffande dess tillverkning.
Sedan, alldeles före Chrusjtjovs besök i
Förenta staterna, skyndade SUKP:s ledning, utan att fästa
avseende vid Kinas upprepade invändningar, att publicera TASS-uttalandet
av den 9 september 1959 om det kinesisk-indiska gränsintermezzot
och ställde sig därmed på de indiska reaktionärernas
sida. På detta sätt gjorde SUKP:s ledning meningsskiljaktigheterna
mellan Kina och Sovjetunionen offentliga inför hela världen.
SUKP-ledningens åtgärder, att bryta avtalet
om ny teknologi för det nationella försvaret och publicera
uttalandet om den kinesisk-indiska gränssammanstötningen inför
Chrusjtjovs besök i Förenta staterna, var ceremoniella gåvor
till Eisenhower för att ställa in sig hos den amerikanska
imperialismen och skapa den så kallade "Camp David-andan".
SUKP:s ledare och de sovjetiska publikationerna riktade
också många hätska angrepp mot Kinas kommunistiska
partis inrikes- och utrikespolitik. Dessa angrepp leddes nästan
alltid av Chrusjtjov personligen. Han insinuerade att Kinas socialistiska
uppbygge "hoppade över ett stadium" och var "jämlikhetsmakarnas
kommunism"[15] samt att Kinas folkkommuner var "till sitt väsen
reaktionära"[16]
Genom insinuationer försökte han nedsvärta Kina såsom
krigiskt, skyldigt till "äventyrspolitik"[17]
och så vidare. Återkommen från överläggningarna
i Camp David gick han så långt som till att försöka
pracka på Kina den amerikanska planen om "två Kina",
och vid statsbanketten till firande av Folkrepubliken Kinas tioårsdag,
höll han en moralpredikan för Kina om att man inte fick "prova
det kapitalistiska systemets stabilitet med våld".
Den revisionismens och splittringens linje som SUKP:s
ledning genomförde skapade svår förvirring i den internationella
kommunistiska rörelsens led. Det verkade som om den amerikanska
imperialismen hade upphört att vara den mest ondskefulla fienden
till folket i hela världen. Eisenhower välkomnades av vissa
kommunister såsom ett "fredens sändebud". Marxismen-leninismen
och 1957 års Deklaration tycktes vara föråldrade.
Under dessa förhållanden och för att
försvara marxismen-leninismen och 1957 års Deklaration samt
klara upp den ideologiska förvirringen inom den internationella
kommunistiska rörelsen, publicerade Kinas kommunistiska parti i
april 1960 "Leve leninismen" och två andra artiklar.
I vår orubbliga inställning på att hålla fast
vid principerna och bevara enheten, koncentrerade vi oss på att
förklara de revolutionära teserna i 1957 års Deklaration
och de grundläggande marxistisk-leninistiska teorierna om imperialismen,
om krig och fred och om den proletära revolutionen och proletariatets
diktatur. Synpunkterna i dessa tre artiklar var helt olika den rad av
felaktiga åsikter som propagerades av SUKP-ledare. För större
intressens skull avstod vi emellertid från att offentligen kritisera
kamraterna i SUKP och riktade kampens udd mot imperialisterna och de
jugoslaviska revisionisterna.
SUKP:s Centralkommittés öppna brev förbrukar
mycken energi på att förvränga och angripa "Leve
leninismen" och de två andra artiklarna, men är ur stånd
att stödja sina angrepp med ett enda övertygande argument.
Vi skulle vilja fråga: borde vi under de förhållanden
som rådde ha hållit tyst om de felaktiga åsikter och
dåraktiga argument som blivit gängse? Hade vi inte rätt
och faktiskt också skyldighet att framträda till försvar
för marxismen-leninismen och 1957 års Deklaration?
SUKP-ledningens överraskningsattack på KKP
En vecka efter publiceringen av "Leve leninismen"
och våra bägge andra artiklar, inträngde ett amerikanskt
U-2-plan i Sovjetunionens luftrum, och Förenta staterna omintetgjorde
de fyra makternas toppkonferens. "Camp David-andan" förflyktigades
fullständigt. Sålunda bekräftade händelserna våra
åsikter till alla delar.
Inför ärkefienden var det en bjudande plikt
för de kommunistiska partierna i Kina och Sovjetunionen och broderpartierna
i hela världen att göra slut på sina meningsskiljaktigheter,
stärka enheten sinsemellan och föra en gemensam kamp mot fienden.
Men detta var inte vad som skedde. På sommaren 1960 ökades
meningsskiljaktigheterna inom den internationella kommunistiska rörelsen,
en kampanj i stor skala inleddes mot KKP, och SUKP:s ledning utvidgade
de ideologiska meningsskiljaktigheterna mellan de kinesiska och sovjetiska
partierna till de statliga relationernas område.
I början av juni 1960 föreslog SUKP: s Centralkommitté
att representanter för de kommunistiska partierna och arbetarpartierna
i de socialistiska länderna skulle ta tillfället i akt att
mötas vid Rumänska arbetarpartiets tredje kongress, som skulle
hållas i Bukarest längre fram i juni, för att utbyta
åsikter om det internationella läge som uppstått sedan
Förenta staterna omintetgjort de fyra makternas toppkonferens.
Kinas kommunistiska parti gillade inte denna ide med ett i hast hopkallat
möte och inte heller idén att ha ett möte med representanter
enbart för partierna i de socialistiska länderna. Vi ställde
ett positivt förslag, om att det skulle hållas ett möte
med representanter för samtliga kommunistiska partier och arbetarpartier
i världen, och hävdade att tillbörliga förberedelser
krävdes för att göra detta möte lyckat. SUKP gick
med på vårt förslag. De bägge partierna överenskom
därefter att, såsom ett led i förberedelserna för
det internationella mötet, de representanter för broderpartier
som övervarade Rumänska arbetarpartiets tredje kongress kunde
ha ett förberedande meningsutbyte angående tid och plats
för mötet men inte träffa några beslut.
I Bukarest bröt SUKP-ledarna till vår förvåning
sitt ord och släppte loss ett överraskningsangrepp mot Kinas
kommunistiska parti, riktade stöten i kampen mot oss och inte mot
den amerikanska imperialismen.
Bukarestmötet med representanter för broderpartierna
hölls under tiden 24 till 26 juni. Det är en klar lögn
när SUKP:s Centralkommitté i sitt öppna brev framställer
detta möte såsom en "kamratlig hjälp" till
Kinas kommunistiska parti.
Vad som i verkligheten hände var att SUKP:s av
Chrusjtjov ledda delegation dagen före mötet till en del av
broderpartiernas representanter delade ut och för andra läste
upp ett den 21 juni daterat Informationsbrev från SUKP:s Centralkommitté
till KKP:s Centralkommitté. Detta informationsbrev förtalade
och angrep grundlöst KKP över hela linjen; det. utgjorde ett
program för den kampanj mot Kina som SUKP-ledningen satte i gång.
Vid mötet tog Chrusjtjov ledningen i organiserandet
av en stor konvergerande stormlöpning mot Kinas kommunistiska parti.
I sitt tal smädade han fräckt Kinas kommunistiska parti som
"galningar", som "önskar släppa kriget löst",
"tagit upp de imperialistiska monopolkapitalisternas banér",
är "rent nationalistiska" i den kinesisk-indiska gränsfrågan
samt använde "trotskistiska metoder" mot SUKP. Broderpartiernas
representanter, som lydde Chrusjtjov och följde hans exempel, anklagade
också fräckt KKP för att vara "dogmatiskt",
inställt på "äventyrspolitik", "pseudorevolutionärt"
och "sekteristiskt", "värre än Jugoslavien"
osv, osv.
Den kampanj mot Kina, som Chrusjtjov inledde vid detta
möte, kom som en överraskning också för många
broderpartier. Representanter för ett antal marxist-leninistiska
broderpartier tog anstöt av SUKP-ledningens felaktiga handlingssätt.
Vid detta möte vägrade Albanska arbetets
partis ledare att lyda SUKP-ledarnas taktpinne och vände sig bestämt
mot deras sekteristiska verksamhet. Följaktligen betraktade SUKP-ledarna
Albanska arbetets parti som en påle i sitt kött. Och därefter
vidtog de allt mera drastiska åtgärder mot det albanska partiet.
Kan den lömska attack som SUKP:s ledning satte
i gång mot KKP kallas "kamratlig hjälp"? Naturligtvis
inte. Den var ett av SUKP: s ledning i förväg arrangerat antikinesiskt
uppträde. Den innebar ett allvarligt och grovt brott mot de principer
som är vägledande för förhållandet mellan
broderpartier sådana dessa utformats i 1957 års Deklaration.
Den var ett angrepp i stor skala på ett marxist-leninistiskt parti
utfört av revisionisterna, som representerades av SUKP: s ledare.
Under dessa omständigheter förde Kinas kommunistiska
parti en kamp lika för lika mot SUKP:s ledning till försvar
för de marxist-leninistiska ståndpunkterna och de i deklarationen
nedlagda principerna för förhållandena mellan broderpartier.
För större intressens skull undertecknade KKP:s delegation
i Bukarest kommunikon om mötet och distribuerade samtidigt den
26 juni 1960, enligt KKP: s Centralkommittés instruktioner, ett
skrivet uttalande. I detta uttalande framhöll KKP: s delegation
att Chrusjtjovs uppträdande vid Bukarestmötet skapade ett
ytterligt dåligt prejudikat i den internationella kommunistiska
rörelsen. Uttalandet deklarerade högtidligen:
"Det råder meningsskiljaktigheter mellan
oss och kamrat Chrusjtjov om en hel rad av marxismen-leninismens grundläggande
principer." "Den internationella kommunistiska rörelsens
framtid avhänger av folkens behov och kamp i alla länder
och av marxismen-leninismens vägledning och kommer aldrig att
avgöras av någon individs taktpinne." "...vårt
parti tror på och följer marxismen-leninismens och endast
marxismen-leninismens sanning och kommer aldrig att underkasta sig
felaktiga åsikter som står i strid med marxismen-leninismen."
(Se Bilaga II, sid 105 f.f.)
SUKP:s ledare fann sig inte i att de misslyckats att
betvinga Kinas kommunistiska parti i Bukarest. Omedelbart efter Bukarestmötet
utsatte de Kina för ytterligare påtryckningar, genom att
vidtaga ett antal åtgärder för att utvidga de ideologiska
meningsskiljaktigheterna mellan de kinesiska och sovjetiska partierna
till de statliga relationernas område.
I juli beslöt sovjetregeringen plötsligt
ensidigt att återkalla alla sovjetiska experter i Kina inom en
månad och rev därmed hundratals överenskommelser och
kontrakt i småstycken. På sovjetisk sida annullerade man
ensidigt överenskommelsen enligt vilken Kina i Sovjetunionen publicerade
tidskriften Druzhba (Vänskap) och Sovjetunionen i Kina
utgav tidskriften Su Chung You Hao (Sovjetisk-kinesisk vänskap)
och de distribuerades på ömsesidigt lika villkor. Sovjetsidan
vidtog den omotiverade åtgärden att kräva återkallade
av en medlem av personalen på kinesiska ambassaden i Sovjetunionen
och provocerade bråk vid kinesisk-sovjetiska gränsen.
Tydligen föreställde sig SUKP:s ledare att
när de väl viftade med taktpinnen, samlade sina skarprättare
till ett konvergerande angrepp och tillämpade väldiga politiska
och ekonomiska påtryckningar, kunde de tvinga Kinas kommunistiska
parti att överge sin marxist-leninistiska och proletärt internationalistiska
ståndpunkt och underkasta sig deras revisionistiska och stormaktschauvinistiska
påbud. Men Kinas härdade och länge prövade kommunistiska
parti och det kinesiska folket kunde varken betvingas eller underkuvas.
De som försökte att underkuva oss, genom att sätta igång
en stormlöpning emot oss och använda påtryckningar,
räknade fullständigt fel.
Vi ska i andra artiklar återkomma med detaljer
om hur SUKP:s ledning saboterade de kinesisk-sovjetiska förbindelserna.
Här ska vi endast framhålla, att SUKP:s Centralkommitté
i sitt öppna brev, då den berör frågan om de kinesisk-sovjetiska
förbindelserna, falskeligen anklagar Kina för att ha utvidgat
de ideologiska meningsskiljaktigheterna till de statliga förbindelsernas
område och för att minska handeln mellan de bägge länderna,
men medvetet förtiger faktum, att sovjetregeringen drog bort alla
sina experter från Kina och ensidigt annullerade hundratals avtal
och kontrakt samt att det var dessa ensidiga handlingar från sovjetisk
sida som gjorde att den kinesisk-sovjetiska handeln krympte. Det är
verkligen bedrövligt att se SUKP:s ledning så oblygt föra
sina medlemmar och sovjetfolket bakom ljuset.
NOTER
[1].
Ledare i Folkets Dagblad 27 februari 1963.[TILLBAKA]
[2].
Utgiven av Kultur- och informationsavdelningen vid Folkrepubliken Kinas
ambassad i Sverige, Stockholm 1963.[TILLBAKA]
[3].
V.I. Lenin: "Polemiska anteckningar", Samlade verk,
eng. uppl., Moskva 1963, band 17, sid. 166.[TILLBAKA]
[4].
Om de historiska lärdomarna av proletariatets diktatur, eng utg,
Foreign Language Press, Peking 1964, sid 7.[TILLBAKA]
[5].
Radiotal av T. C. Streibert, chef för USA:s Informationsbyrå,
USIA, 11 juni 1956.[TILLBAKA]
[6].
Ledare i New York Times 23 juni 1956 med rubriken "Den
kommunistiska krisen".[TILLBAKA]
[7].
J. F. Dulles: Uttalande vid presskonferensen 3 april 1956.[TILLBAKA]
[8].
J. B. Tito: Tal i Pula 11 november 1956.[TILLBAKA]
[9].
N.S. Chrusjtjov: Tal vid massmöte i Moskva 28 september 1959.[TILLBAKA]
[10].
N.S. Chrusjtjov: Presskonferens i Washington 27 september 1959.[TILLBAKA]
[11].
A.A. Gromyko: Tal vid SSSR:s Högsta sovjets session 31 oktober
1959.[TILLBAKA]
[12].
Nyårshälsning från N.S. Chrusjtjov och K.Y. Vorosjilov
till D.D. Eisenhower i januari 1960.[TILLBAKA]
[13].
N.S. Chrusjtjov: Svar på frågor från Roberto J. Noble,
chef för argentinska tidningen Clarin, 30 december 1959.[TILLBAKA]
[14].
N. S. Chrusjtjov: Tal i FN:s generalförsamling 18 september 1959.[TILLBAKA]
[15].
N.S. Chrusjtjov: Rapport till SUKP:s 21:a kongress, januari
1959.[TILLBAKA]
[16].
N.S. Chrusjtjov: Samtal med amerikanske senatorn H.H. Humphrey 1 december
1958.[TILLBAKA]
[17].
N.S. Chrusjtjov: Rapport till SSSR:s Högsta sovjets session, oktober
1959.[TILLBAKA]
[FORTSÄTTNING]
|
